Förlossningsberättelsen i Vi Föräldrar.

I början av månaden hade jag mejlkontakt med Karin Söderlund och redaktionen på tidningen Vi föräldrar angående att de ville ha med min förlossningsberättelse i Vi Föräldrars tidning Första året (mer om det finns att läsa här). Hon var dock väldigt noga med att berätta att det slutliga beslutet låg hos hennes chef, så hon kunde inte lova något och bad därför att återkomma.

Idag tog Karin kontakt med mig på nytt för att berättade att hon fått okej från sin chef angående att lägga in en blänkare till Pappas lilla Truls i samband med att de lade in min förlossningsberättelse:

Jag tänkte att det kanske går att komplettera förlossningsberättelsen med något om hur du upplevde förlossningen också. Kommer du ihåg vad du kände eller tänkte, till exempel när värkarna blev tätare och intensivare, när Alices huvud började skymta, när hennes puls gick ner eller just när Alice fötts? Kan du skicka några bilder från förlossningsavdelningen och/eller BB? Gärna alla tre på bild, annars Alice och en av er föräldrar. Vänliga hälsningar, Karin Söderlund.

Jag måste nog läsa min förlossningsberättelse igen, för jag trodde jag hade skrivit om hur jag kände och hur jag tänkte men det kanske jag inte har? Minns jag något annorlunda nu mot för hur jag mindes det när jag skrev förlossningsberättelsen?

Hur som helst så gick det hela väldigt fort, så fort så jag väl egentligen inte riktigt förstod vad som var på gång. När värkarna blev tätare och intensivare? Blev dem det. Har jag skrivit det? Jag tycker att det kändes som att det först inte var några förlossningsvärkar alls för att bara några minuter senare kändes som att de kom för ofta istället. Något jag minns är i alla fall att jag aldrig förr har känt mig så maktlös, jag ville verkligen inget hellre än att Älsklingens värkar skulle försvinna.

För varje förlossningsvärk knep hon mig hårdare och hårdare kring nacken, så hårt att jag näst intill inte kunde andas. Men så avtog förlossningsvärken och så även hennes grepp runt min hals, och jag kunde ta ett djupt andetag.

Allt gick som sagt väldigt fort och det dröjde inte många minuter innan barnmorskan höjer på huvudet och säger att hon Lilltösens huvud börjar skymta och att hon ser en massa hår. Hår? Jag sliter mig från Älsklingens grepp för att kolla efter - Nu fanns det ingen återvändo. Nu var det slut på alla falska alarm och efter en stund hör jag barnmorskan säga, Andas, andas, på nästa värk kommer bebisen. Nu skulle jag äntligen bli Pappa.

Jag hör ett bebisskrik och sekunden efter när jag får se Lilltösen för allra första gången så kan jag inte hålla tillbaka, jag brister ut i gråt. Så himla vacker, den vackraste bebisen jag någonsin sett. Nu förstod jag vad jag saknat i mitt liv. Jag var världens lyckligaste PAPPA.

Foto: Malin Stensson.

Läs även andra bloggares åsikter om Vi föräldrar, tidning, bebis, barn, förlossning.