Min artikel i det nya numret av PAPPA Magazine.

I mitten av december fick jag ett mejl från Christian Massana som är redaktör och skribent på Moderna Tidskrifter, han undrade om jag ville skriva någonting till nästa nummer av deras tidning PAPPA Magazine, (mer om det finns att läsa här). Min artikel finns med i månadens nummer av PAPPA Magazine men den fick inte plats helt i tidningen så att här under kan du läsa den oklippta versionen.

Har du träffat en lattefarsa någon gång? De flesta har väl hört talas om lattemorsan som ofta ses tillsammans med andra lattemorsor på sitt favoritfik där de ockuperar minst fem platser mer än vad de egentligen behöver och givetvis sörplandes på var sin caffé latte. Men hur är det då med lattefarsor, finns de?

Är lattefarsor verkligen så ovanliga? Eller är det bara så att fenomenet inte uppmärksammas i lika stor utsträckning bara för att de är pappor? Eller är det kanske så att det finns förutfattade meningar om att det är mamman som är den som ska vara föräldraledig och därför är den som också träffar andra nyblivna mammor på ett favoritfik i närheten?

Om det inte finns några förutfattade meningar? Vad är det då som gör att så få pappor väljer att vara föräldralediga, eller det kanske är ett val som många pappor känner att de inte har?

Är det amningen? I alla fall om man frågar mammorna. Vad som kan tilläggas då är ju att det faktiskt finns en del kvinnor som av olika anledningar bara inte kan amma. Vad är det då som gör att det ändå är mammorna som är föräldralediga?

Vad säger då papporna om man frågar dem? Säger de samma sak, eller säger de något annat? En sak är i alla fall säker och det är att alla pappor skulle klara av att vara föräldralediga om de bara vill.

För det finns ingen pappa som inte skulle klara av att byta en bajsblöja och det finns ingen pappa som inte skulle klara av att värma en nappflaska med mjölkersättning. Det handlar bara om att komma in i det hela. Vad är det för den delen som säger att en mamma skulle klara det bättre? Har en mamma bättre förutsättningar?

Nu behöver man inte vara en lattefarsa för att vara föräldraledig men att vara föräldraledig handlar om så mycket mer än att bara få vara hemma med sitt barn, som föräldraledig får man större möjlighet att till exempel få höra det första ordet, se det första steget eller att upptäcka den första tanden.

Jag själv är hemma ganska så mycket med vår snart sju månader gamla dotter, inte för att jag är föräldraledig men jag har den möjligheten av andra anledningar. Men varför ser jag väldigt sällan någon annan pappa som går på centrum med barnvagn? Är det för att de själva har valt det eller är det för att mammorna tycker att hon är bättre på att byta blöjor och värma mjölkersättning? Varför?

Läs även andra bloggares åsikter om PAPPA Magazine, artikel, föräldraledighet.

Lilltösen ställde sig upp för allra första gången.

Idag när vi stod i tvättstugan (dumt nog så var vi vända från barnvagnen båda två så ingen av oss hade uppsikt över Lilltösen) så hörde vi plötsligt ett skramlade ljud från barnvagnen. Jag vänder mig om för att säga åt Lilltösen att hon inte ska slänga leksakerna på golvet men när jag vänder mig om så får jag se att Lilltösen står upp i barnvagnen. Hon står upp. Lilltösen hade lyckats ställa sig upp alldeles själv.

Jag skrek på henne att hon skulle sätta sig ned, du kan ju göra dig illa. Sedan när chocken hade lagt sig, det var då jag förstod att hon hade ställt sig upp alldeles själv så då blev jag ju tvungen att ge henne beröm istället, men det var dumt att ställa sig i barnvagnen sådär. Jag var lite kluven ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om bebis, utveckling, ställa sig, gå, pappa.

Åtta månader gammal (i måndags).

I måndags blev Lilltösen åtta månader gammal.

Foto: Lars-Erik "Larschan" Ekström.

Under senaste veckan så har Lilltösen varit ledsen från det att hon vaknat på morgonen tills det att hon gått och lagt sig på kvällen. Hon kan sitta som vanligt vid köksbordet och helt plötsligt börja gråta utan någon som helst anledning. Hon kan ligga på en filt och helt plötsligt börja gråta utan någon som helst anledning.

Jag håller på att gå under här hemma men enligt Älsklingen så är Lilltösen inte alls ledsen utan någon som helst anledning utan det är tydligen någon period som de flesta barn går igenom när de är åtta månader gammal.

Läs även andra bloggares åsikter om åtta månader, upptäckter, gråta, grina.

Inget hem för ett barn Del 2.

Som det ser ut nå så är det verkligen inget hem för ett barn,
varken vår vattenskadade lägenhet eller vår nya lägenhet.

I vår vattenskadade lägenhet så finns det verkligen ingenting, men det är väl inte just nå bättre i vår nya lägenhet heller för den delen. Går man in i vardagsrummet i vår nya lägenhet så möts man av ett smärre kaos, det är flyttkartonger längs en av väggarna och saker som ligger utspridda över hela golvet, samt ett antal kartonger med tvätt som vi inte har någon plats för i garderoben.

Går man sedan in i sovrummet i vår nya lägenhet som ligger vägg i vägg med vardagsrummet så möts man väl inte riktigt av ett lika välfyllt rum, i sovrummet finns det bara en uppblåsbar madrass som vi köpte på en lågprisaffär här på orten.

Trots att vi får sova på en uppblåsbar madrass så kan jag trots det inte riktigt klaga. Det gick visserligen inte att rädda några av våra möbler men vi har redan beställt nya möbler till hela den nya lägenheten så att det kommer nog att ordna upp sig.

Att kanske få vänta två veckor på möblerna känns dock lång bort nu, men två veckor är ändå relativt kort tid om man tänker på att det kommer ta minst sex månader innan vår riktiga lägenhet är återställd och vi kan flytta tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om vattenskada, lägenhet, möbler, ägodelar.

Inget hem för ett barn Del 1.

Idag är det en och en halv vecka sedan som min hyresvärd ringde för att berätta att hela min lägenhet hade blivit vattenskadad på grund av att en vattenledning hade gått av i taket.

Trots att det har gått en och en halv vecka så har jag väl däremot inte hunnit smälta det hela riktigt än. Lång ifrån. Det är fortfarande svårt att förstå att det endast återstår yttervägg och reglar av vad som för bara två veckor sedan var en lägenhet.

Som det ser ut nå så är det verkligen inget hem för ett barn,
varken vår vattenskadade lägenhet eller vår nya lägenhet.

I vår vattenskadade lägenhet så finns det verkligen ingenting, men det är väl inte just nå bättre i vår nya lägenhet heller för den delen. Går man in i vardagsrummet i vår nya lägenhet så möts man av ett smärre kaos, det är flyttkartonger längs en av väggarna och saker som ligger utspridda över hela golvet, samt ett antal kartonger med tvätt som vi inte har någon plats för i garderoben.

Går man sedan in i sovrummet i vår nya lägenhet som ligger vägg i vägg med vardagsrummet så möts man väl inte riktigt av ett lika välfyllt rum, i sovrummet finns det bara en uppblåsbar madrass som vi köpte på en lågprisaffär här på orten.

Hur kommer det gå för oss? Är alla möbler förstörda? Var det bara vår lägenhet som blev vattenskadad? Hur har vi det nu? Får vi ut någonting från försäkringsbolaget?

Läs även andra bloggares åsikter om vattenskada, lägenhet, möbler, ägodelar.

Att äntligen få åka hem.

I måndags vaknade jag av att telefonen ringde, det var min hyresvärd. Du är inte hemma nu va? För jag har en tråkig sak att berätta - Det var någon som hade upptäckt att det var imma på alla dina fönster imorse och i samband med det ringde de då till oss så att Vi har precis varit in i din lägenhet och konstaterat att det har gått av en vattenledning i taket så att din lägenhet har blivit vattenskadad. Jag vet inte hur illa det är men du bör nog kontakta ditt försäkringsbolag i alla fall.

Jag blir helt förstörd, jag sitter nämligen närmare trettio mil hemifrån och har ingen möjlighet att ta mig hem. Tankarna snurrar runt i mitt huvud och jag försöker tänka mig det värsta som kan ha hänt - Jag tänker mig att vattenledningen kan ha gått av mitt emellan hallen och vardagsrummet och att det i sådana fall är TV, hemmabio och spelkonsol som kan vara förstört.

Jag försöker samla mig, och ringer sedan till min mamma för att berätta vad som har hänt och för att fråga om hon har möjlighet att åka till min lägenhet och kolla hur illa det är. Det kunde hon och bara en halvtimme senare ringer hon upp, gråtandes.

Lägenheten är totalförstörd. Det hela har börjat i taket, gått ner
i väggarna och sedan ligger det två decimeter vatten på golven.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var näst intill ingenting av det som fanns i lägenheten som överhuvudtaget skulle gå att rädda. Ingenting.

Allt kändes så overkligt, det gick inte föreställa sig att hela lägenheten skulle vara totalförstörd. Allt allt som man köpt under några år tillbaka skulle vara förstörda och att man inte ens har en lägenhet att komma hem till.

Att äntligen få åka hem känns inte längre som någonting jag ser fram emot, att komma hem till en totalförstörd lägenhet och en massa möbler och andra ägodelar som måstes gå igenom för att se vad, eller rättare sagt om, det finns någonting som går att spara.

Det som känns värst är väl att Vi har en liten dotter på snart åtta månader och att hon skulle få en sådan här start på livet. Det var väl kanske inte direkt något jag hade föreställt mig för bara några veckor sedan. Men som det ser ut nu så kommer det ta flera månader innan Vi är tillbaks i vardagen.

Läs även andra bloggares åsikter om hem, vattenskada, möbler, ägodelar.

Första blöjbytet på Lilltösen.

Jag kommer ihåg när jag för första gången skulle byta blöja på Lilltösen. Hon vara bara någon timme gammal och hade bajsat. Någonting som påminde mer om en blandning av bläck och klister än någonting som skulle kunna vara bajs skymtade i blöjan när man vek under bodyn för att kolla efter.

Vi går ut ur vårt rum på BB och går till skötbordet som står en bit utanför i korridoren. Jag lägger Lilltösen på skötbädden och börjar ta av henne kläderna. Då kommer det som en chock - Herregud hon är ju jätteliten, inte kan jag byta blöja på någon så liten. Jag kommer att göra illa henne.

Jag kommer så väl ihåg känslan, jag stod där med Lilltösens fötter i min ena hand och våtservetter i den andra och fundera på vad jag skulle ta mig till. Jag var fullt övertygad om att jag skulle göra illa henne.

Foto: Ida Stensson.

Men det gick faktiskt helt okej, något som är helt förståeligt nu åtta månader senare är väl hur fumlig jag kände mig och vilken tid jag tyckte att det tog innan hon fick på sig den nya blöjan, men huvudsaken var väl att jag inte gjorde illa henne?

Läs även andra bloggares åsikter om blöjbyta, blöja, bajs, bebis, nervös, skada.

Känd pappabloggare?

Idag när gick till affären så var det en kvinna i runt trettioårsåldern som hälsade på mig som att hon kände mig, jag tror däremot inte att jag har sett henne förut. Jag kunde i alla fall inte placera henne. Det är dock inte första gången det händer, tror det är femte, kanske till och med sjätte, gången på mindre än en månad som någon jag inte känner hälsar på mig.

En av de som läser den här bloggen tyckte däremot att det inte var något som jag skulle se som en engångsföreteelse, att någon jag inte känner hälsar på mig. Hon menade på att det säkert har att göra med att jag är en känd pappabloggare.

Känd pappabloggare? Jag? Det kan jag väl inte direkt påstå. Däremot kanske det blir ändring på det när nästa nummer av PAPPA Magazine kommer ut i butik men i skrivandes stund så måste jag nog säga är jag nog en relativt okänd pappabloggare.

I mitten av december fick jag ett mejl från Christian Massana som är redaktör och skribent på Moderna Tidskrifter, han undrade om jag ville skriva någonting till nästa nummer av deras tidning PAPPA Magazine.

Foto: Malin Stensson.

Läs även andra bloggares åsikter om PAPPA Magazine, pappabloggare, känd.

Tvåtusenelva.

Idag är det den första januari och det är första dagen på tvåtusentolv. Vi har lagt tvåtusenelva bakom oss och öppnat upp för ett nytt år med nya möjligheter men vad hände egentligen under förra året?

Den tjugotredje maj är i alla fall den dagen på året som jag aldrig kommer glömma. Klockan var 18:51 och jag hade blivit Pappa till en liten tös som var 50 centimeter lång och vägde 3460 gram (mer om det finns att läsa här).

Foto: Ida Stensson.

Men sedan var det ju resten av året. Tolv månader, femtiotvå veckor eller trehundra och sextiofem dagar men jag kan bara minnas en dag? Vad är ens värt att berätta? När jag och Älsklingen hade varit tillsammans ett år? När jag fyllde tjugofem år?

Läs även andra bloggares åsikter om nyår, 2012, 2011, minnen, Pappa.