19 januari 2012

Att äntligen få åka hem.

I måndags vaknade jag av att telefonen ringde, det var min hyresvärd. Du är inte hemma nu va? För jag har en tråkig sak att berätta - Det var någon som hade upptäckt att det var imma på alla dina fönster imorse och i samband med det ringde de då till oss så att Vi har precis varit in i din lägenhet och konstaterat att det har gått av en vattenledning i taket så att din lägenhet har blivit vattenskadad. Jag vet inte hur illa det är men du bör nog kontakta ditt försäkringsbolag i alla fall.

Jag blir helt förstörd, jag sitter nämligen närmare trettio mil hemifrån och har ingen möjlighet att ta mig hem. Tankarna snurrar runt i mitt huvud och jag försöker tänka mig det värsta som kan ha hänt - Jag tänker mig att vattenledningen kan ha gått av mitt emellan hallen och vardagsrummet och att det i sådana fall är TV, hemmabio och spelkonsol som kan vara förstört.

Jag försöker samla mig, och ringer sedan till min mamma för att berätta vad som har hänt och för att fråga om hon har möjlighet att åka till min lägenhet och kolla hur illa det är. Det kunde hon och bara en halvtimme senare ringer hon upp, gråtandes.
Lägenheten är totalförstörd. Det hela har börjat i taket, gått ner
i väggarna och sedan ligger det två decimeter vatten på golven.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var näst intill ingenting av det som fanns i lägenheten som överhuvudtaget skulle gå att rädda. Ingenting.

Allt kändes så overkligt, det gick inte föreställa sig att hela lägenheten skulle vara totalförstörd. Allt allt som man köpt under några år tillbaka skulle vara förstörda och att man inte ens har en lägenhet att komma hem till.

Att äntligen få åka hem känns inte längre som någonting jag ser fram emot, att komma hem till en totalförstörd lägenhet och en massa möbler och andra ägodelar som måstes gå igenom för att se vad, eller rättare sagt om, det finns någonting som går att spara.

Det som känns värst är väl att Vi har en liten dotter på snart åtta månader och att hon skulle få en sådan här start på livet. Det var väl kanske inte direkt något jag hade föreställt mig för bara några veckor sedan. Men som det ser ut nu så kommer det ta flera månader innan Vi är tillbaks i vardagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

3 kommentarer:

Agneta sa...

Saknar ord! Som sagt, säg till om ni behöver hjälp! *Kramar*

Magnus sa...

Usch vad tråkigt Larschan! Vilken mardröm! Hoppas att ni får ordentlig hjälp av försäkringsbolagen och att det löser sig snabbt.

Tommy sa...

Fy Fan vad trist, hoppas allt går bra för er och att Försäkringsbplagget löser allt snabbt och smidigt!

Skicka en kommentar