Jag minns hur jag som sjuttonåring råkade göra min dåvarande flickvän gravid och vi fick prata med en kurator på ungdomsmottagningen, jag sjönk längre och längre ned i stolen allt eftersom klockan gick. Jag var inte redo att skaffa barn, speciellt inte med en tjej som jag inte visste om jag ville dela mitt liv med. Jo, det knakade väl i fogarna rätt rejält och då hade vi bara varit tillsammans i tre månader. Inte var jag redo att skaffa barn med henne.
Jag tyckte att det var för tidigt för oss att skaffa barn, rent åldersmässigt. Tjugotre däremot kändes som en bra ålder, då skulle jag nog kunna tänka mig att bli pappa.
Åren gick, jag blev arton, jag blev nitton och tjugo men jag tyckte fortfarande att tjugotre kändes som en bra ålder. Men så kom dagen då jag fyllde tjugotre men inte skulle jag bli pappa. Jag hade knappt ett förhållande, inget stabilt sådant i alla fall.
Idag är jag tjugofyra år och pappa sedan fyra månader tillbaka och ingenting kommer
väl någonsin att bli sig likt igen. Att bli pappa har verkligen förändrat mitt liv totalt.
Klockan sex på morgonen vill lilltösen kliva upp för dagen och i bästa fall så har man
väl fått sova sammanlagt fem timmar under nattens gång. Närmare verkligheten kanske är fyra timmar, men det känns som att man knappt har fått sova en blund.
Att vara pappa, och förälder, är dock
så mycket mer än sömnlösa nätter. Man får inte glömma alla dessa blöjbyten och framför allt inte de blöjor vars innehåll kan få en att falla handlöst till golvet. Man får heller inte glömma de gånger då man klätt på sig för dagen och blir nerkräkt bara några minuter senare och framför allt inte de gånger då man inser att man inte har någonting annat att ta på sig.
Att vara pappa är underbart. Det finns ingenting som jag skulle vilja byta bort det mot, inte ens att få sova så länge och mycket jag vill sju dagar i veckan, inte ens att kunna få göra vad jag vill när jag vill. Att få bli pappa är det bästa som hänt mig.
Läs även andra bloggares åsikter om
pappa,
familj,
sömnlös,
trött,
barn,
bebis.
