Att lära känna Larschan Ekström.

När det kommer till skriva om mig själv så finns det däremot ett hundratal andra saker som jag hellre skulle vilja göra, att skriva om mig själv kan vara det värsta jag vet och som jag dessutom har väldigt svårt för. Jag menar jag måste ju vara bland de tråkigaste personerna som finns? Vem vill egentligen läsa mina vardagshändelser?

För drygt två veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om hur mitt liv förändrades i februari tvåtusennio. Jag skrev hur jag hade varit med om någonting som gjorde att jag nu tre år senare är väldigt begränsad i min pappa-roll.

I blogginlägget (som finns att läsa här) tar jag däremot inte upp vad det egentligen var som hände i februari tvåtusennio och det har att göra med att jag inte tycker det passar på en pappablogg. Vad var det egentligen som hände i februari tvåtusennio?

Det var väl egentligen i februari tvåtusensju som allt började. Jag var jättetrött hela tiden. Det spelade ingen roll om jag sov fem eller femton timmar, jag var lika trött oavsett. Om jag gjorde någonting ansträngande i fem minuter så var jag tvungen att vila flera timmar efter det.

Jag fick en kallelse till ortens hälsocentral som i sin tur skickade mig vidare till närmaste sjukhus för att göra en ekokardiografi (ultraljud på hjärtat). Detta i sin tur ledde till ett läkarebesök som i sin tur ledde till en kallelse till röntgen på sjukhuset och sådär höll det på tills någon gång tvåtusenåtta då jag fick träffa en läkare på Umeå Universitetssjukhus som konstaterade att jag hade ett medfött hjärtfel.

I början av februari tvåtusennio så åkte jag ned till Göteborg och Sahlgrenska Universitetssjukhuset och jag opererades dagen efter.

Foto: Nisse Ekström.

Jag skulle vara helt återställd inom två år men som det är nu så kan jag inte gå med Lilltösen mer än tre gånger fram och tillbaka i lägenheten innan jag måste ta det lugnt en stund, inte heller lyfta upp Lilltösen i luften i mer än några minuter innan jag måste ta det lugnt en stund.

Att jag inte kan gå med Lilltösen mer än tre gånger fram och tillbaka i lägenheten innan jag måste ta det lugnt (som jag skrev i mitt förra inlägg) är däremot inte på grund av att jag inte orkar utan för att jag ibland får sådan fruktansvärd smärta i bröstkorgen att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Den tjugonde februari fick jag kallelse för att göra en datortomografi på närmaste sjukhus, för att med det undersöka vad som kan tänks ligga bakom min smärta. Idag fick jag dock svar från min läkare att man inte ser några tecken till Artros eller glidningar mellan de tidigare opererade området och att man även såg helt normala förhållanden runt revbenen.

Frågan är nu vad jag kan göra för att bli fri denna fruktansvärda smärta som jag har i bröstkorgen, om det helt enkelt handlar om träning (som jag försöker göra) men att jag måste försöka träna lite oftare och mer regelbundet?

Läs även andra bloggares åsikter om hjärtfel, hjärtoperation.