Vecka 37+5 - Graviditetsdepression.

Älsklingen har tagit två Alvedon, ätit frukost och tagit en dusch (som efter en stund blev ett varmt bad) men värkarna håller fortfarande i sig så om en stund ska vi åka upp till vår barnmorska för att höra hur vi ska göra och hon tyckte att vi skulle åka in till förlossningen. "Det är fortfarande öppen tre centimeter men det är inte så mycket kvar av livmoderstappen och det trycker på rätt bra så jag tror i alla fall att det är på gång..."

Strax före klockan tolv så kom vi in till förlossningen för första gången. vi fick komma in till ett undersökningsrum och de gjorde Cardiotocografi (CTG) på Älsklingen, den här gången var det starka sammandragningar och Truls puls var exemplarisk men Älsklingen var fortfarande öppen bara tre centimeter.

Barnmorskan kände hur Truls låg och hon kände en fot jättetydligt så då fick jag också känna och jag kände verkligen den hur tydligt som helst, det kändes verkligen som att man hade foten mellan tummen och pekfingret.

Allt såg dock bra ut så barnmorskan tyckte att vi kunde gå ut på promenad för att se om det hela satte igång och sedan komma tillbaka igen vid sjutiden.

Älsklingen och jag gick och tog årets första mjukglass och ögonshoppade lite grann för att fördriva tiden för att sedan möta upp blivande Moster för att äta middag.

Strax efter klockan sju så kom vi in till förlossningen för andra gången. vi blev mottagen av en barnmorska som visade sig vara vår egen barnmorskas barnmorska och jag fick i samband med det ett parkeringstillstånd för förlossningsavdelningen som man får om man ligger på förlossningen. Strax därefter så kom det dock in en annan barnmorska och kopplade på Cardiotocografin.

Tidigare när vi gjort Cardiotocografi så har barnmorskorna berättat att det är en ultraljudsdosa som mäter fostrets puls (som helst inte ska överstiga hundrasextio) och att en tokometer som mäter sammandragningarna (och kommer ligga på runt trettio när det är en värk).

Därför blev jag lite smått orolig när Truls puls låg på runt hundrasextio ett flertal gånger men barnmorskorna trodde att det kunde bero på att Älsklingen var lite ledsen och strax efter klockan åtta så började Truls puls faktiskt att gå ned och det hela avtog ännu en gång.

Första gången när Älsklingen ringde och berättade att hon var öppen tre centimeter så trodde jag att det var dags men det hela avtog efter drygt tio timmar. Den här gången så åkte vi upp till vår barnmorska för att höra hur vi ska göra och hon tyckte att vi skulle åka in till förlossningen för hon trodde att det var på gång men även denna gång så avtog det hela...

Hur länge ska man då egentligen vänta innan man åker in? Om man ringer in till förlossningen och frågar så svarar de att värkarna ska vara en minut och att det ska vara minst tre värkar på tio minuter. Men om man osäker på hur man ska ta tid då?

För varje gång så känner man sig minst sagt en aning misslyckad och för att inte tala om än mer osäker! Som förstabarnsförälder så har man verkligen ingen erfarenhet av en förlossning. Värkarna var mycket kraftigare än förra gången men trots det inte tillräckliga så hur kraftiga ska egentligen värkarna vara? Inte ens vår barnmorska kunde svara på när vi skulle åka in, tre värkar på tio minuter då ska man helst vara inne och då ni har en bit att åka så är det väldigt svårt att säga... Ni kanske ska stanna här tills imorgon, men jag tror väl egentligen inte att det blir någon bebis på någon vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, förlossning, barnmorska, sammandragningar, värkar, vattenavgång, graviditetsdepression.