Idag är det inte många dagar kvar tills det är beräknat att Truls ska titta ut och jag längtar mer än aldrig förr. Jag minst det som igår när man det var hundra dagar kvar och att det kändes som en evighet...
Det ska bli hur mysigt som helst att ha en liten bebis att gosa med och jag ser verkligen fram emot att få bli pappa (på riktigt) och jag är övertygad om att jag kommer bli en bra pappa. Jag ska åtminstone göra mitt allra bästa för att bli en.
Det har dock varit en riktig berg och dalbana bland känslorna.
Ända sedan den den trettionde oktober då graviditetetstestet visade positivt så har jag varit övertygad om det kommer gå bra och att jag kommer bli en bra pappa men nu när det börjar närma sig så är jag inte lika övertygad. Kommer jag klara det här?
Vintern tvåtusensju fick jag prova på att vara pappa till en liten pojke på fjorton månader och vi hittade på massa bus tillsammans när inte hans mamma var i närheten. Han till och med kallade mig för pappa.
Trots det så är jag ändå inte övertygad om att jag kommer klara det den här gången men jag kommer som sagt göra mitt allra bästa för att lyckas. Den här gången är det på riktigt och jag kommer vara pappa till Truls tills döden skiljer oss åt.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, pappa, bebis, barn, gravid.
5 kommentarer:
Förstår hur du menar, man längtar och vet att man kommer bli en bra förälder men samtidigt är de ju en liten del som funderar på hur allt kommer att gå, fast jag läste någonstans att för att bli en bra förälder ska man oroa sig lite.
Det låter toppen det, för oroa sig gör man som sagt lite emellanåt så jag kommer nog bli en bra förälder med andra ord?
Har varit mamma i 3½ år snart jag. Vet inte om jag gör allt som man borde men jag gör mitt bästa, litar på mitt eget omdöme och struntar i de "goda råd" man kan få, som andra tycker är rätt. Gör man sitt bästa kan man inte göra mer. Om man gör rätt eller fel, gör inte så mycket tror jag. Att älska sitt barn och vilja honom/henne det bästa är en bra början!
Självklart kommer du klara pappa rollen galant, har du tagit hand om en som var fjorton månader så varför skulle det inte gå lika bra nu när du får ett eget barn?
Tack så mycket! Jag är väl kanske inte lika övertygad själv, jag oroar mig väl till exempel för att "Truls" kommer vara ledsen väldigt mycket och att jag kanske inte kan trösta.
Skicka en kommentar