För ett år sedan.

Igår var det ett år sedan Älsklingen ringde och väckte mig för att berätta att
det var dags. Dags för Lilltösen att komma ut (mer om det finns att läsa här).

Det var första gången som vi åkte in för att vi trodde förlossningen hade satt igång. Vi båda trodde att det verkligen var dags men efter att ha fått sova över på BB en natt var vi tvungna att åka hem igen. Det var inte dags.

Foto: Ida Stensson.

Jag kommer ihåg den dagen som det var igår och hur nervös jag blev efter att vi hade avslutat telefonsamtalet. När Älsklingen ringde var hon redan på förlossningen och hon var öppen tre centimeter och hade värkar ungefär var tredje minut men hon ville trots det inte att jag skulle åka till förlossningen (utifall det skulle vara i onödan).

Jag satte mig trots det i bilen och åkte till min mamma för att i alla fall vara några mil närmare om jag skulle bli tvungen att åka. Älsklingen skulle nämligen ringa upp mig nästa gång barnmorskan undersökt hur många centimeter hon var öppen.

Det gick en timme och det gick två timmar men Älsklingen ringde aldrig upp. Men som vanligt när man väntar ett telefonsamtal och får för sig att gå på toaletten eller göra något annat opassande för att det aldrig ringer så ringde telefonen.

Det är nog bra om du kan åka. Som första gångs förälders hade jag verkligen ingen som helst aning om hur en förlossning brukar gå till och det var ju egentligen inte dags än på en månad. Nu blev jag verkligen nervös.

Jag började med att ringa min pappa för att berätta att det var dags och sedan blev jag sittandes i telefonen hela resan. Var det inte jag som ringde mina föräldrar eller Älsklingens föräldrar var det någon av dem eller Älsklingens syster som ringde mig.

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, förlossning, BB, förälder, bebis.